Känner bara för att skriva av mig, har så mycket på hjärtat som tynger mig just nu. Lär väl bli ett superlångt blogginlägg men ni behöver inte läsa. Men jag vill minnas och därför skriver jag ner detta.

Det är inte lätt som jag trodde det skulle vara här i Sydney. Jag tyckte bara de skulle bli så kul att komma iväg och visst har det varit kul men också jobbigt största problemet har väl varit Hugo. Jag ville resa vidare nästan direkt när jag kom till Sydney tänkte åka upp till Brisbane till Nina och hennes vänner men redan första veckan träffade jag en kille (så typiskt). Jag var väl inte direkt jätteintresserad till en början utan tyckte mest det var roligt sällskap typ. Inget sådär jätteseriöst men han började ju ta de mer seriöst, jag trodde nämnligen att han skulle skita i mig efter några dagar så jag blev förvånad när han forsatte att vilja träffa mig och hörde av sig. (Visst han bodde ju mittemot mig på hostelet, men hans vänner hade lägenhet i Sydney så han var där väldigt ofta och jag såg han mest på kvällarna men han smsade mig varje dag och i början svarade jag knappt.) Jag tog de som sagt inte speciellt seriöst, jag ville inte ha ett förhållande och tyckte mest det var lite kul med uppmärksamhet, kul att ha en söt kille som visar intresse desutom tyckte jag han var lite för vild och konstig haha, vi ska inte gå in på fler detaljer här i bloggen. Men vi började ju ses på hostelet varje kväll och som sagt ger man de en chans så är det svårt att inte sugas in och snart började ju känslorna att komma. Jag visste redan då att detta förhållandet inte skulle hålla, jag har alltid haft en bra intution och magkänsla. Desutom brukar jag alltid tröttna ganska fort. Jag var egentligen dum redan då som gav mig in i det när jag redan visste att de inte skulle hålla, men kunde inte hjälpa det, jag trängde bort det och levde bara för stunden. Han ville desutom att jag skulle flytta in med han och hans kompisar (en kille och en tjej som var tillsammans, jätteroliga och trevliga) först skulle jag stanna hur länge jag ville, men där var bara en plats och hans kompisars kompis skulle komma efter en vecka, så jag stannade där tills han kom. Allt var kul och underbar när jag bodde där, hade verkligen askul på kvällarna och kärleken spirade är det inte så man brukar säga?

Efter jag flyttat ut och in till min nya lägenhet började de bli jobbigare för vi hann inte att ses så ofta för han jobbade också, speciellt på kvällarna och när han kom hem var en jättetrött men han försökte komma förbi så ofta han kunde på kvällarna och vi satt och pratade och skrattade. Han kallade mig även hans flickvän. Han smsade och bad om ursäkt att vi inte sågs så ofta och lovade att vi skulle göra något dagen därpå och att han tänkte på mig hela tiden. Dagen därpå gick vi hand i hand till Botanic Garden och matade cockatoo papegojor. Dagen efter eller dagen därpå minns inte exakt när skulle han komma och när jag skrev att han skulle skynda så skrev han att de kanske var bäst att vi inte sågs mer med tanke på att vi aldrig hade tid att ses nu när vi inte bodde tillsammans och när han kom hem från jobb var han så trött att han knappt orkade göra något han tyckte inte det var rättvisst mot mig. Vi sa att vi skulle vänta och se, jag var såklart rätt ledsen, jag tror inte de hade med att jag var så himla kär i honom utan jag tyckte så mycket om att umgås med honom och jag sa att jag gärna skulle vilja vara vän med honom men de ville han inte för han tyckte om mig mer än som vän, så de skulle inte funka för honom. Men vi fortsatte att ses, han kom ofta och badade i min pool ibland tog han med hans kompis som nu bodde med dom istället för mig. Under den perioden var han inte speciellt snäll mot mig och kunde säga dumma saker jag vet inte om de var för att försöka göra mig svartsjuk eller för att impa på hans vän som verkade tycka han bara var dum. Under den perioden trodde jag att de var kört så jag försökte gå vidare och jag träffade en annan kille, dock var jag lite försiktig med honom, han var kompis till min huskamrat och vi träffades ute och bytte nummer, han hörde av sig imellanåt, jag var inte jätteintresserad även om han nog kan vara den snyggaste killen jag någonsin sett (där ser ni, utseendet är inte allt.) Jag hade ju fortfarande känslor för Hugo även om de började svalna varje gång jag såg honom, för han betedde sig omoget och han andra killen var lite lugnare och snällare. Hugo var dock fortfarande lite svartsjuk under denna perioden och när jag hade ett modell jobb så frågade han om de var någon kille med och om han var snygg och om jag nu umgicks med denna killen osv. Tillslut skickade han mig ett sms och sa att han inte ville göra slut med mig för han var alltid så väldigt glad när han var med mig. Jag svarade att han kanske skulle börja behandla mig bättre och som något annat än bara en vän vilket jag iofs också gjorde, men inte så konstigt. När vi sågs nu så började han så smått behandla mig som hans flickvän igen fast jag inte sagt till honom att jag ville igen utan jag sa att jag inte var säker för jag hade försökt få mina känslor att försvinna och de hade de gjort till en viss del och de är inte de lättaste att låta en person komma in i ens liv sådär igen, jobbigt! Men ju mer vi sågs och smsade kom ju känslorna tillbaka och han sa till och med att han älskade mig. Han kallade mig hans flickvän, men ändå kände jag inte de som att jag var hans flickvän. Jag gick ständigt och väntade på smset där han skrev att de kanske var bäst att avsluta det. När jag nämnde honom för människor jag träffade visste jag knappt aldrig hur jag skulle nämna honom som så ibland blev det Kompis, ibland pojkvän och ibland expojkvän. Det är inte så det ska vara eller hur? desutom kunde han komma förbi två tre gånger i rad och sedan inte komma på ett par kvällar, visst han jobbade ju sent men man kan väl ändå försöka se sin flickvän? Jag är så trött blev svaret oftast men jag sa till honom att jag inte bad honom att springa maratonloppet med mig varje kvällen. Oftast stannade han hemma och såg på film men de kunde vi göra tillsammans. Vill du se en franskdubbad film då? Men jag hade filmer med fransktext och även franska filmer så några gånger såg vi på film här. Under denna perioden träffade jag ju den andra killen ibland, dock inte ensam men han gjorde närmanden med mig när vi sågs osv, det kanske var dumt av mig att låta honom göra det, jag vet inte men jag kysste honom aldrig igen. Han smsade ju mig ibland och frågade om jag ville komma till honom, men det kom alltid något emellan. Hade de inte gjort det hade jag nog ändå gått dit. För det kändes inte som ett riktigt förhållande helt enkelt som Hugo och jag hade, han behandlade mig inte rätt även om jag tyckte mycket om honom.

För några dagar sedan tog de slut mellan Hugo och mig, Han skrev att de nog var bäst att avsluta det eftersom det inte funkar och jag håller ju med. Klart det är deppigt. Men han kunde inte ens sova hos mig för mina rumskamrater, sist när vi hade fest och det var sista gången jag såg honom så sa han att han endast kom för min skull och han följde efter mig överallt och han sa att de var bäst att jag gick in och la mig för jag hade druckit för mycket, han sa att han skulle ligga brevid mig tills jag somnade och efter en stund kom min rumskamrat och sa att de var ett tjejrum och att han inte fick vara där, jag minns att jag bad han att inte gå. För jag ville ha han där, jag mådde så dåligt. Han sa att han inte fick och jag sa "stanna" flera gånger och han gav mig en puss och sa att han skulle komma imorgon, men så blev de ju inte. Lite sorligt när jag tänker på det. Men vi kunde aldrig vara tillsammans nästan, det bor 7 personer i min lägenhet. Vi kan aldrig vara ensamma och det behöver att par vara såklart och jag tror de var mycket de som gjorde att han inte kände att de funkade. Enda gången vi var ensamma var på min balkong. Jag tror jag mest saknar honom för sällskapet och att ha någon man tycker om och vara excited about, jag var inte jättekär i honom men känslor hade jag. De gick perioder då jag kände nej jag vill inte längre och sedan ja jag är kär i honom. Var alltid glad när jag såg honom för vi hade kul ihop och skrattade mycket men så fort han inte var med mig mådde jag dåligt för jag visste aldrig hur långt tid de skulle ta innan jag såg honom nästa gång, ibland var de precis som han inte brydde sig för de kunde gå dagar men jag visste att han gjorde de han hade bara inte behovet att ses lika ofta som mig. Men han var den som jag såg framemot varje dag att jag skulle träffa och när han skrev att vi fick ta de någon annan dag för han var så trött så blev jag alltid så besviken och det fick mig att undra hur mycket jag egentigen betydde för honom. Visst kunde han ofta vara gullig också, fick massa sms osv.

Han var en av de första personerna jag lärde känna och det personen som känner mig bäst här i Australien så det är klart att jag är ledsen, jag känner mig ensam. Han var den som jag såg framemot att träffa och varje morgon längtade jag till kvällen då han nog skulle komma. Jag kommer sakna våra skratt på balkongen och speciellt ljudet av hans skratt, jag hoppas jag aldrig glömmer det. Jag vet inte ens om vi någonsin kommer prata igen, det är väldigt jobbigt att tänka på. Jag kommer nog aldrig någonsin att se honom igen för jag hade inte tänkt att fortsätta bo i Sydney och det tänker han och när han väl återvänder hem till Paris så vet jag inte var jag befinner mig i världen. Paris är inte som lilla Landskrona, visst mina släktingar bor i Paris men chansen är ganska liten att jag springer på honom där även om de hade varit kul. Detta får bli ett fint minne, inte bara fint för det har varit jobbigt också. Men no hard feelings. Han är en fin person som jag kommer att sakna.

Kom till min nya lägenhet idag, har bott med ett par franska vänner innan. Har varit ute och ätit och handlat lite bl.a. till mitt hår. Mitt hår ser fan förjävligt ut här nere, står åt alla håll säkert den fuktiga luften som gör det. Ser ut som ett troll.

Var inom en affär häromdagen och där spelade dom gamla Avril Lavigne låtar, så himla nostalgisk jag blev eftersom jag lyssnade på henne så mycket när hon precis slått igenom då jag var 12 år. De låtarna har jag inte hört på aslänge och när jag hörde dom i affären blev jag lite förvånad att jag fortfarande tyckte de var bra så nu sitter jag och lyssnar lite, åhh nostalgi för mig!! Första albumet seriöst, vet inte om de är för att de är nogalgisk för mig men jag tycker fortfarande att det är asbra!