Jag älskar hästar och egentligen är jag en hästtjej, jag må ha slutat rida för ett par år sedan men det var för att jag började umgås med folk som inte red och jag tröttnade, dock planerar jag på att börja rida igen och senare skaffa häst för jag saknar det så himla mycket, det förgyller livet. Det är otroligt kul att rida och inte bara det utan det finns så mycket omkring som är så kul. Jag får fortfarande hem Hööks tidningen ibland och då sitter jag och bläddrar i den och önskar jag fortfarande höll på med hästar så att jag kunde köpa saker.


Jag är rätt mystisk av mig, till många kanske jag verkar rätt öppen men det är jag egentligen inte. Det finns så mycket saker som jag inte har berättat och som ingen vet. Jag berättar egentligen knappt ingenting om mig själv, isåfall bara saker som folk egentligen redan vet eller som jag mår bra av att berätta eller om jag vill ha råd. Jag har ett stort hjärta av hemligheter, hemligheter och hemligheter.. saker om mig som jag inte berättar helt enkelt. Saker jag varit med om, hur jag känner för saker osv. Inget allvarligt eller så, jag gillar bara att hålla saker för mig själv för egentligen är du själv den enda personen du egentligen kan lita på.


Min barndomskompis dog för snart 5 år sedan nu i februari, det är väl en av de sakerna jag egentligen inte gillar att prata om. Nu är det enklare eftersom det gått fem år, men då kunde jag inte ens gå till ställen där vi spenderat mycket tid utan att gråta. Jag minns att jag en gång satt på en resturang här hemma som ligger på campingen vid havet med min pappa och där spenderade hon och jag mycket tid varje sommar så fort jag går dit tänker jag på henne och just den dagen bara rann tårarna men jag ville inte visa det för jag hatar när folk ser mig gråta även om det är mina föräldrar. Jag hade solglasögon på mig och gjorde allt för att dölja det. Jag tänker på henne varje dag men jag tänker inte mer än så, jag går inte in minnena vi har tillsammans så mycket längre för det är fortfarande för smärtsamt och det kommer de nog alltid att vara och även när jag är 85 år kommer jag tänka tillbaka på henne medans mina ögon fylls med tårar.

Jag var alltid annorlunda i grundskolan, jag var en jättestor musik och film nörd. Jag var även jätteosäker. Alla tyckte jag var knäpp för att jag hade idoler och även mina vänner i klassen kunde göra narr av mig för det men de tyckte ju bara att det var kul och trodde jag skulle ta det så också. Tydligen hade inte de "coola" Idoler. Medan jag hade hela mitt rum fyllt med affischer hade ingenting. Jag stannade hellre hemma och hade filmkväll medan mina vänner i klassen var ute och festade, men jag brydde mig inte ett skit. Jag följde med ett x antal gånger men tyckte inte det var kul alls och jag kände mig obekväm med människor som trodde de var störst och coolast på jorden och skrattade åt dem för mig själv. Jag satt hellre hemma och sjöng och tittade på film. När jag började gymnasiet så träffade jag mer folk som var mig lik, först gick jag ju estet men trivdes inte riktigt sedan när jag bytade till OP så träffade jag ju Sandra som också gillade musik och hade Idoler som hon beundrade. Även fast vi inte gillade riktigt samma musiksmak så var det tillräckligt för mig eftersom jag hittade någon som iallafall älskade saker som jag älskade.